I son andàit ant l’òrt, stamatin – a j’era tanti di ch’i j’andasìa pì nen –, e i l’hai truvalo (com ch’a j’era lògich spetesse) pien d’erba. A l’é smijame na metàfora ciàira ‘d nòsta lenga: a l’abandon, solitaria, dësmentià.
I l’hai pensà che lòn ch’i peuss fé a l’é pì o meno gaveje un pòch d’erba, felo mnì un pòch pì bel. E se la ròba a mnirà nen passiensa, i l’hai nen la bachëtta màgica.
Desse da fé – fòra ‘d metàfora: parlelo, parlelo pì che d’àut; e peui scotelo e leslo, miraco scrivlo ‘dcò, minca tant, mincadun com ch’a l’é bon – a l’é lòn ch’i pudoma fé. Ëd pì ancheuj i pudoma nen pretende: sòld a-i na j’é nen, l’interesse për costa lenga a l’é pòch. A l’é parèj. Ma noi i pudoma l’istess desse da fé.
Nicola Duberti, pr’esempi, a l’ha butà ambelessì le dispense preparà për ël prim Laboratòri ‘d piemontèis ch’a l’ha tnù st’ann a l’università ‘d Turin.
Ròbe cite, as capiss. Ma chiel a l’é un ch’as dà da fé. Desse da fé.